Bli bra tekniskt, tveka inte att bli tränare!

Var under ett par år när jag fortfarande bodde i Torsby instruktör för barn i ålder 7-13 år. Har sedan dess också instruerat lite vuxna en sommar i Linköping. Hur bra det gick, det vet jag inte, men det kändes helt okay i alla fall, och folk sprang inte gråtande därifrån.

Instruera är roligt, man får tänka till en gång till om hur man faktiskt gör en sak. Man kan ha nött in den i flera år, men faktiskt aldrig reflekterat över, vad är det jag gör egentligen? Varför fungerar det här? Vad är det som gör att det fungerar för mig, men inte för min träningskompis?

När det kommer till barn är det ännu lurigare. Inte bara så måste man reflektera över hur man gör en sak, utan försöka komma på det simplaste sättet att förklara det också.

Inga kommer med så bra frågor som barn, för de vågar att fråga. På vuxenträningarna är det ofta tyst, för ingen vågar att verka dum, eller kunna mindre än någon av de andra.

Folk brukar underskatta hur bra det är att instruera. Många brukar inte vilja göra det för att det försvinner träningstid för dem, och det kan jag förstå, men man kan (jag säger inte att man gör, men man kan) utvecklas ännu fortare när man måste tänka igeno allting, varför, och hur.

Själv så märkte jag att min kunskap inom aikido blev ännu bättre när jag fick prova att instruera vuxna nu i sommras, eftersom att grupper ofta består av olika slags människor på olika nivå, så fick man lägga träningen så att den passar alla, inte för lätt, men heller inte för svårt, utan alla behövde sin utmaning.

En viktig sak som jag märkte (och som jag, nu när jag kan jämföra gäller folk i alla åldrar, från 4åringar, upp till 40-åringar and beyond) är att man får vara väldigt noga med hur man säger en sak. Det som man själv tycker är logiskt, är kanske inte alltid det mest logiska för alla andra. 

Är man osäker, så kan man kanske be tränare om att få ta exempelvis uppvärmning, eller några få saker bara, och våga fråga någon om feedback. Vad man gjorde bra, mindre bra och vad som kan förbättras till nästa gång. Det är precis som när tränaren rättar en när man gjort fel, och utan det kan man inte utvecklas.

När jag började instruera barnen så tyckte jag att det ändå var ganska bra. Man behövde inte de djupaste kunskaperna inom ämnet, bara det såg någotsånär ut, och bara man kunde grundförutsättningarna. Där var det svårare att anpassa vissa saker för barnen (exempelvis att man inte gör handledslås på dem och så vidare). Det var en ny sorts utmaning.

Jag tror personligen att man växer som människa inte bara rent idrottsmässigt, om man får instruera. Nu tror jag att det här är lite speciellt inom kampsport i jämförelse med andra idrotter, för här ser man gärna på bältesgrader och liknande om man får intruera, är trovärdig eller ens påtänkt som instruktör. En fotbollsklubb kan vem som helst med intresse leda, medans i en kampsportsklubb så kräver man en annan sorts kunskap, och att tränare har praktisk kunskap inom just den specifika kampsports grenen.