Framgångar?

Eller, egentligen letar jag efter ett annat ord nu, men jag kommer inte på det. Känner mig lite för trött i skallen...

Känner mig seg i kroppen också, gårdagens två pass gjorde mig verkligen trött och sliten på kvällen, men det var riktigt skönt, sov dock lite för länge i morse och svårt att komma igång idag. Ikväll somnar jag förhoppningsvis lite tidigare, men får nog ställa klockan imorgon i varje fall, måste upp ganska tidigt både fredag, lördag och söndag den här veckan!

Men i vilket fall: Framgångar!
I SW, på träningen, för mig.
Ja det känns så i alla fall. Saker och ting börjar lossna lite grann. Det känns inte längre helt lönlöst. Så många gånger som jag kommit hem från träningen helt frustrerad och tänkt lägga av resulterar i de senaste två veckornas känsla av att: "Jo, men det här börjar ju likna något!"
Känns lite som att jag har kunnat öka snäppet lite vad gäller tekniska kunskaper, förståelse och definitivt försvar, men det känns som jag har så sjukt mycket kvar också.

Jag tror att det till stor del ligger lite i de här aspekterna att jag faktiskt kommit någonstans:

• Mitt oerhört dåliga humör/vinnarskalle när jag inte är bra på något som jag vill vara bra på. Vill jag vara bra på något så ger jag inte upp. 
• Fantastiska tränare som lägger ner tid, ork och kunskap på att lära mig något (som jag sen kan lära vidare när jag blir duktig!).
• Tävlingar. Trots att det går skit, så kan jag ta med mig något från varje tävling som gör att jag blir bättre, att min brottning blir bättre.
• Att jag lägger ner tiden. Även om jag inte känner för att träna, om jag är trött, hungrig, grinig eller så, så går jag ändå dit. Det visar sig ju alltid att det är kul sen. När man väl kommer igång. 

Sen får jag ju tänkta på att just ren Submission Wrestling har jag ju tränat i knappt ett år, BJJ i lite mer än ett och MMA samma där, men det är så sjukt annorlunda med MMA-sparring där man måste fokusera både på slag och brottning samtidigt. I SW är det ju bara brottningen. BJJ:n har ju hjälpt en del antar jag, men det är ändå inte riktigt samma sak.

Inför nästa tävling (när den nu blir) så känner jag mig väldigt positiv dock. Det kan faktiskt bli bra det här!

You're simply the best...

...var det jag lyssnade på den sista minuten under min joggingrunda, och under nedvarvningsperioden innan jag satte mig ner och åt en macka och stretchade lite grann.

För de som läst min blogg tidigare, och min andra blogg, min "huvudblogg", så vet de att jag inte är något större fan av att springa egentligen. Springer mest för att jag tycker andra former av konditionsträning är ännu tråkigare. Cykel för kondition kör jag ändå enbart på gym eftersom att jag inte har någon bra cykel, och är lite rädd för att cykla fort ute...

Men nu har jag i alla fall klarat av tre löp-pass i veckan under de senaste tre veckorna, även om det blir lite komprimerat vissa gånger till två pass under helgen.
Hittills har jag lyckats ta mig:

(2/4 17:23 2,50 km (Testpass för att se om min fot höll))
3/4 30:00 4,13 km (2 min jogging + 3 min gå)
6/4 40:00 4,57 km (2 min jogging + 3 min gå)

9/4 35:00 4,54 km (3 min jogging + 2 min gå)
12/4 01:00:00 5,33 km (Promenad)
15/4 40:00 4,61 km (3 min jogging + 2 min gå)

19/4 30:00 3,57 km (4 min joggin + 1 min gå)
21/4 01:00:00 5,20 (Promenad)
22/4 40:00 4,75 km (3 min jogging + 2 min gå)

Nästa vecka kommer jag att peta in följande tre löp-pass:
Pass 1: 30 min (5 min jogging + 2 min gång)
Pass 2: 60 min cykel (eller om jag pallrar mig ner och simmar lite)
Pass3: 45 min (3 min jogging + 2 min gång)

Orsaken till att jag inte kör enbart löpning, utan intervaller med jogging och gå, är för att jag fortfarande är lite rädd om min fot. Planen är att jag ska gå ut och springa eller promenera de dagar som jag har BJJ och sedan på lördagar eller söndagar, beroende på hur sliten i kroppen jag är. En normal träningsvecka för mig ser ut som följande:

Måndag: MMA
Tisdag: Jogging + BJJ
Onsdag: JJK + MMA
Torsdag: Jogging + BJJ
Fredag: Vila
Lördag: Vila/Jogging
Söndag: SW (jogging om jag ej sprungit på lördagen).

(Om jag är i Linköping så ser det ju lite annorlunda ut, men vanligtvis ser en träningsvecka ut såhär för mig just nu.)

Nu börjar jag ju faktiskt tycka det är kul att gå ut att springa själv också. Förra sommaren orkade jag inte ens runt 2,5 km spåret i Rydskogen utan att ha sällskap, men nu går det mycket bättre. Ska bara fixa ett par ordentliga hörlurar så kommer det bli hur bra som helst!

Men nu skall resten av kvällen tillbringas med att hänga upp en hel tvättkorg med träningskläder.

P.S Hur mycket rakare i ryggen tror ni inte man blir när man under en av gå delarna går Imperial march i lurarna? Man blir nog lite rakare i ryggen skulle jag tro.

Lever vi på stenåldern än?

http://www.tv3play.se/play/257426

TV 3s programserie "Svenskars hemliga liv" beskriver sig själv som ett program med "udda intressen", "annorlunda livsstil" och "modiga karriärsbeslut".

Gårdagens avsnitt handlar om tjejer som fighters.

Som om att det skulle vara nytt? Det finns så sjukt mycket duktiga kvinnor i Sverige som håller på med kampsport och som är riktigt duktiga, och mycket av det de säger är riktigt bra!
Jag är helt och hållet för att de ska få uppmärksamhet, men jag är inte helt säker på att det här är det bästa programmet. Jag får personligen känslan av att de programmen som går i den här programserien handlar om folk som är lite udda, och konstiga, sådana som samhället ser ned lite grann på, eller som inte är socialt accepterade, även om det kanske inte är idén. För mig blir det lite svårt att bestämma mig för om det här är bra publicitet eller inte.

Inramningen som TV3 ger på sitt program är att det här är tre tjejer som inte är som alla andra. Man får känslan av att de skulle vara de enda tre i Sverige som försöker sig på en elitsatsning inom kampsport.
Den här sortens program om män är redan uråldriga. Hur länge ska man behöva se såna här om kvinnor innan det blir lika socialt accepterat att vi också kan slå, brottas, sparkas?

För det första är inledningen på själva programmet helt befäng!
De börjar med att förklara att i Sverige är vi konflikträdda och ta till nävarna, nej nej, sånt sysslar vi inte med. Men här, här får ni se tre tjejer som vågar att ta till nävarna, de slår ner folk för att tjäna pengar.
Blir inte det lite två olika världar. Den "vanliga" i jämförelse med i ringen. Det är ju inte precis så att de går runt och slår ner folk annars heller typ på möten eller i skolan.
Det verkar vara fokuset på det hela "De slår ner folk för pengar, de som annars är så lugna". Olycklig vinkling av TV 3. Annars har programmet potential. Speciellt då de inte säger något annat än att de lägger ner all sin tid på det här, och på att träna, för det vet ju vem som helst att om man ska bli duktig i vilken idrott som helst, så krävs det tid, tålamod, fokus och hängivelse till sporten man ägnar sig åt. Det är ju det som är intressant att få veta, och se. Kvinnor (och män) så dedikarade till sin sport att de vill göra allt för att bli bäst.

Längre in i programmet så får vi också mammans synpunkt: "Jag förstår inte, hon var så blyg när hon var mindre." Båda föräldrarna pratar om att hon annars är så lugn.
Självklart får mamman och pappan tycka det är jobbigt, och inte förstå, men varför måste TV 3 lägga ner fokus på det? Vem dom än intervjuar utanför kampsportsvärlden så kommer det: "Men hon är ju så lugn annars."

Det blir lite som att vi fortfarande lever på stenåldern (eller att i alla fall TV 3 lever kvar i stenåldern). Kvinnor ska finnas i bakgrunden, inte ta plats, definitivt inte våga ta plats och vara duktiga som de här tjejerna är.

Fysmonster eller intellektuell?

Ibland känns det som man måste välja det ena eller det andra.

Man har lust att gå ut och träna, typ gymma, eller springa eller köra styrketräning (eller helst av allt, springa ner och träna på klubben), men när man pluggar 37,5 hp under en termin, och har ett minimiantal av inlämningsuppgifter på 31 st före den 15 januari, så är det svårt att hitta tid, man kan ju inte släppa allt skolarbete hela tiden. Speciellt inte när man som jag inte tjänar så mycket utan måste se till att ha mina poäng för att CSN inte ska gnälla. Det värsta är att det ser ut på samma sätt ett bra tag framöver.

Men fortfarande så känner man sig väldigt rastlös ofta, och har svårt att koncentrera mig på det jag ska läsa.

Det jag försöker göra, är att om jag har filmer som jag måste se på, så kan jag köra lite styrketräning eller yoga framför TV:n. Då finns möjligheten att om man får en briljant idé avsluta tränandet för några minuter och skriva ner det, något som inte fungerar om man är ute och springer. Det negativa (speciellt när man tränar yoga) är att man kan tappa en del fokus i träningen, och måste börja om igen.

Det som är det värsta är att, trots att jag har mycket litteratur som skönlitteratur, så kan jag inte koncentrera mig på ljudböcker, annars hade det varit helt opitmalt att kunna gå ut och springa och lyssna på böckerna, och resten av min litteratur finns inte som ljudbok (men som e-bok, vilket inte hjälper).

Jag vill ju bli riktigt stark och fysad.
Men jag vill ju inte tappa mina universitetstudier heller, speciellt när jag har planerat för att hålla på och plugga ett bra tag till, och skulle jag inte göra det, så är de ju jobb som gäller i vilket fall, vilket gör att jag tvivlar på att jag skulle få mer tid att träna.


Edit: Här fann jag förövrigt en hel del bra inlägg angående min träning och dylikt från i sommras som kanske är relevanta för vissa av de här inläggen.
http://aiki-samurailady.blogspot.com/search/label/Tr%C3%A4ning